Boogie

När jag och min man var på Söder och handlade en gång, hamnade vi i en streetbutik á la Adam tensta stil. Killen som drev stället var genuin, skön för att han använde slang och svor när han skulle visa oss "fett sköna tröjor." Han var säkert från Hallunda.

Jag var i början av min fotografiska utveckling och föll som en fura när han visade mig olika t-shirts med råa motiv från ghettot i USA. Sedan hittade jag boken som kom att bli min största framtidsdröm att göra. Mitt mål med mitt fotograferande är den här typen av bilder.

Min fotografiska förmåga har inget med teknik eller ljus att göra. Den är mer en sorts ande. Jag vill knockas av budskap. Jag ogillar "det vackra" eller viljan andra fotografer har att skildra skönhet eller universala naturbilder, barn på fårskinnsfällar eller havet.

Min svaghet är den hemska sanningen. Hur smutsig eller olustig den än må vara. Surrealism nästan. Många tycker kanske surrealismen är konstlad och icke existerande. Jag skulle hellre säga att den verkligen gräver fram den mest innersta realiteten.

Det finns en fotograf som kallar sig Boogie. Han är serb och mänsklig som få. Han har först och främst knockat mig och rotat sig i min själ. Han har modigt varit helt hänsynslös i sina skildringar. Noll cencur och ren äkthet. Han har fotograferat livet som det är. Inte som det borde eller skall vara. Alla liv räknas och levs olika. Det är det vackra med livet. Jag avundas Boogie, lika mycket som jag totalt dyrkar honom.

Se och njut:






Jag har så otroligt svårt att hitta tre bilder från tre olika fotografer varje vecka. Det känns som att val av bilderna skall ske med ärlighet och vördnad. Inte bara väljas ut för att väljas ut.
.