Dålig förlorare

Jag är fortfarande putt för att jag inte fick upp min svampbeskrivning på tavlan. Jag tävlar i allt. Jag tävlar i memory mot min treåring. Jag tävlar nästan när jag äter med folk, i tandborstning mot min man men mest av allt när det gäller skolgrejer. Ni skulle sett mig i högstadiet. Jag och en assyrisk tjej som hette Susanna, hade dueller i allt.

Kan det vara så att jag utövat en enmansidrott på elitnivå i så många år? På brottarmattan var det bara jag, domaren och någon som ville knäcka mig lika mycket som jag ville nacksvinga henne. Jag litade på mig själv och en förlust i ett sådant läge var för mig nästan skamligt. Jag har analyserat min barndom och den orala fasen, alla Freudianska termer och Oidipuskomplex, men hittar inget relevant.

Jag gick aldrig på BUP eller så. Det enda jag fick göra som kanske ärrat mig var att "gå undan" på matten med Anette. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar med att "gå undan?"

Det knackade oftast på dörren i varje klass en bit in på lektionen och någon Gunilla eller Barbro skulle hämta de som behövde resurs. Allt i form av logopedbehov eller plattfotsträning. Som i "Percys magiska gymnastikskor" (en oerhört sevärd film baserad på romanen av Ulf stark, en av tidernas bästa författare enligt mig)

Matematik är inte min starka sida. Jag skulle vilja lugga matematik, bjuda på ordentlig knogfika.

Det måste jag uppenbarligen jobba på. Att lära mig att jag inte alls är bäst som min mormor alltid sa.

Men det var finfina texter som hamnade på tavlan!